Hur ser man skillnaden mellan varm-doppförzinkning och kallgalvanisering?
För många bultar beror valet mellan kallgalvanisering och varm-doppförzinkning på den avsedda användningen. Men hur kan du skilja dem åt? Nedan förklarar jag grunderna för hur man skiljer mellan varm-doppförzinkning och kallförzinkning.
Varm-doppförzinkning och kallförzinkning är två vanliga processer inom området för metallkorrosionsskydd. Kärnskillnaderna kan jämföras i termer av definition, process, prestanda och tillämpning:
Skillnader mellan varm-doppförzinkning och kallförzinkning:
1. Varm-doppförzinkning, även känd som varm-doppzinkbeläggning, innebär att man smälter zinktackor vid höga temperaturer, tillsätter vissa hjälpmaterial och sedan nedsänker metallkonstruktionskomponenter i galvaniseringsbadet för att avsätta ett lager zink på metallen. Fördelarna med varm-doppförzinkning ligger i dess starka korrosionsbeständighet, samt den goda vidhäftningen och hårdheten hos zinkbeläggningen.
"Kallgalvanisering", även känd som "elektrogalvanisering", innebär applicering av en zinkbeläggning på arbetsstycket genom elektrolys av en zinksaltlösning. I allmänhet appliceras ingen värme, mängden zink som avsätts är minimal och beläggningen är benägen att skala av i fuktiga miljöer. Kallgalvanisering, även känd som elektrogalvanisering, innebär att man använder elektrolysutrustning. Efter att arbetsstycket har avfettats och betats, placeras det i en lösning som innehåller zinksalter och ansluts till elektrolysutrustningens negativa pol.En zinkplattaär placerad mittemot arbetsstycket och ansluten till den positiva polen på elektrolysutrustningen. När strömmen slås på, orsakar det riktade strömflödet från den positiva till den negativa terminalen att ett lager av zink avsätts på arbetsstycket.
2. Varm-doppförzinkning (galvanisering): För gallerpaneler av stål rekommenderar tillverkarna starkt varm-doppförzinkning.
Varm-doppförzinkning är en kemisk process som involverar en elektrokemisk reaktion.
Kallförzinkning är en fysisk process som helt enkelt går ut på att applicera ett lager zink på ytan, varför zinkbeläggningen är benägen att skala av. I konstruktion,
varm-doppförzinkning är vanligare.
Kontinuerlig varmförzinkningsprocess-: Stål värms upp och kyls sedan till galvaniseringstemperaturen, följt av galvanisering och kylning.
Elektrogalvanisering, även känd som kallgalvanisering, applicerar endast 10–50 g/m² zink; dess korrosionsbeständighet är avsevärt
sämre än för varmförzinkning-. Elektrogalvanisering är relativt billigare.
Varm-doppförzinkning innebär beläggning av stålytan med zink under varma-doppningsförhållanden; den har mycket stark vidhäftning och är inte benägen att flagna.
Även om varmförzinkade rör kan rosta, kan de uppfylla tekniska och sanitära krav under en mycket lång period.
3. Processskillnader
För det första är processskillnaderna följande: Vid varm-doppförzinkning avfettas arbetsstycket, betas, behandlas med en kemisk lösning och torkas innan det nedsänks i smältzink under en viss tid, varefter det avlägsnas.
Kallgalvanisering, även känd som elektrogalvanisering, använder en elektrolytisk uppställning för att placera arbetsstycket-efter avfettning och syratvätt-i en lösning som innehåller zinksalter och ansluta den till den negativa polen på elektrolytutrustningen; en zinkplatta placeras mittemot arbetsstycket och ansluten till den positiva terminalen på elektrolytutrustningen. När strömmen slås på, orsakar det riktade strömflödet från den positiva till den negativa terminalen att ett lager av zink avsätts på arbetsstycket.
Skillnader mellan galvaniserade produkter: Ytan på varmförzinkade delar är inte lika fin och glänsande som på elförzinkade delar, men tjockleken på zinkbeläggningen vid varmförzinkning är dussintals gånger större än den på elgalvanisering. Dess korrosionsbeständighet är också dussintals gånger högre än för elektrogalvanisering.
Varm-doppförzinkning, även känd som varm-doppzinkbeläggning, innebär avfettning och avrostning av stålarbetsstycken för att skapa en ren, vätbar yta och sedan omedelbart nedsänka dem i ett förvärmt smält zinkbad under en viss tid innan de tas bort.
Elektrogalvanisering, även känd som kallgalvanisering, använder en elektrolytisk uppsättning. Efter avfettning och syratvättning av arbetsstycket placeras det i en lösning som innehåller zinksalter och ansluts till den negativa terminalen på elektrolytutrustningen. En zinkplatta placeras mittemot arbetsstycket och ansluten till den positiva polen på elektrolytutrustningen. När strömmen slås på, orsakar det riktade strömflödet från den positiva till den negativa terminalen att ett lager av zink avsätts på arbetsstycket.
Skillnader mellan galvaniserade produkter: Ytan på varmförzinkade-produkter är inte lika fin och glänsande som den på elektrogalvaniserade produkter, men tjockleken på zinkbeläggningen vid varmförzinkning är dussintals gånger större än vid elektrogalvanisering. Dess korrosionsbeständighet är också dussintals gånger högre än för elektrogalvanisering.
Varm-doppförzinkning, även känd som varm-doppzinkbeläggning, är en metod där stålarbetsstycken-efter att ha avfettats och avrostats för att avslöja en ren, vätbar yta-omedelbart nedsänks i ett galvaniseringsbad som innehåller förvärmd, smält zink och bildar en zinkbeläggning på
Översatt med DeepL.com (gratisversion)
Missuppfattning 1:Utseendet, färgen och strukturen är exakt samma
Många tror att båda är silvervita-och svåra att skilja. I verkligheten är varmförzinkade-ytor grövre och har ofta zinkblommor, vattenstämplar eller droppliknande-utsprång; deras färg sträcker sig från gråaktig-vit till klar silvervit-. Däremot är elektrogalvaniserade ytor släta och enhetliga, fria från zinkblommor och uppträder vanligtvis som en mjuk gråaktig-vit eller, efter passivering, en iriserande gul-grön nyans. Om efterföljande målning krävs kan elektrogalvanisering vara en fördel på grund av dess högre ytrenhet, men varmförzinkning ger starkare vidhäftning av zinkbeläggningen.
Missuppfattning 2:Korrosionsbeständighet och livslängd är liknande. Detta är den mest betydande missuppfattningen. Den varmförzinkade zinkbeläggningen är tjock (vanligtvis 50–100 μm eller mer) och bildar ett legeringsskikt med underlaget, vilket ger utomhuskorrosionsskydd i 15–20 år eller ännu längre, vilket gör den lämplig för tuffa miljöer som broar och krafttorn. Den kall-galvaniserade zinkbeläggningen är extremt tunn (endast 3–30 μm) och är fysiskt vidhäftad; den ger svag korrosionsbeständighet och tenderar att rosta och lossna efter 3–5 års utomhusanvändning, vilket gör den endast lämplig för inomhus eller milt korrosiva miljöer. I fuktiga eller sura/alkaliska miljöer misslyckas kall-galvaniserade beläggningar mycket lätt
.
Missuppfattning 3:Alla "galvaniserade" produkter är kall-galvaniserade
Det råder begreppsförvirring på marknaden; till exempel tror folk ofta felaktigt att "galvaniserade kabelrännor" syftar på kalla-galvaniserade kabelrännor. Faktum är att galvaniserade kabelrännor som vanligtvis används i ingenjörsprojekt tillverkas mestadels med hjälp av varmförzinkningsprocessen för att säkerställa korrosionsbeständighet; äkta kall-galvaniserade kabelrännor har, på grund av deras dåliga korrosionsbeständighet, gradvis begränsats till specifika inomhusapplikationer. Om denna distinktion inte görs tydligt under upphandlingen kan köpare frestas av låga priser och sluta med att köpa kall-förzinkade produkter som är olämpliga för utomhusmiljöer, vilket leder till omarbetning senare. För mer information om galvanisering, vänligen kontakta den tekniskaAvdelning.